The Water Sprite

According to myth, the violin music of the Water Sprites tempts people into the water, where they drown. In Ernst Josephson’s painting the Water Sprite is playing in the moonlight. His music is accompanied by the sound of the waterfall behind him. The water cascades and splashes. River weed and other plants wrap around his head. Grasses wave between his legs and caress his stomach, while flowering water plants tickle his back. His body is young, strong and slender, almost androgynous. We have an idea of but cannot see his sex. The Water Sprite has his eyes closed and his mouth half-open. He appears to be intensely enjoying the music and the nature around him. The vivid expression of sensuousness and sensuality shocked the audience of the time. In the 1890s, Nationalmuseum turned down one version, Strömkarlen, which was bought by Prince Eugen and now resides at Prince Eugen’s Waldemarsudde. Another version of The Water Sprite is in the collection of the Gothenburg Museum of Art. Nationalmuseum’s painting dates from 1882–1883 and was purchased with the support of the Friends of Nationalmuseum in 1915.
Redan 1872 reste Ernst Josephson till Norge för att göra romantiska naturstudier i fjällen, han kom sedan att ägna sig åt Näcken - motivet under tolv år och utförde mängder av skisser. 1884 återvände han till Eggedal för att måla flera stora dukar varav en, Strömkarlen, ägs av Prins Eugens Waldemarsudde. Kring sekelskiftet 1900 sysselsatte sig de nationalromantiska konstnärerna med folktraditionen, speciellt då med bondebefolkningens visor och sagor. Ernst Josephson läste folkvisor, diktade i samma stil, studerade vattenfall i Norge och väntade sig berusande upplevelser av mötet med naturen. Näcken förkroppsligade forsen och naturens dynamiska rörelse. Han var både ett fascinerande och skrämmande väsen, som med sin musik lockade människorna. Näcken associerades med det okontrollerade, i synnerhet med sexualitet. För Josephson blev Näcken ett alter ego – den oförstådde romantiske konstnären – bohemen som sökte gå sin egen väg. 1888 blev Ernst Josephson allvarligt psykiskt sjuk men fortsatte trots det med sitt konstnärliga arbete fram till sin död. Idag är synen på naturen en av de starkaste komponenterna i det svenska nationella medvetandet. De flesta svenskar har en vördnadsfull attityd till naturen, något som har sina rötter i det sena 1700-talets romantiska natursyn. Vid sekelskiftet 1900 intensifierades nationaliseringen av naturen. Nu skapades nationalparkerna och konstnärerna sökte nya scenerier. De flesta av nationalromantikerna skildrade den region av Sverige som de hade sina rötter i. De sade sig söka efter tillvarons ”sanna väsen”, av både en inre och en yttre verklighet, och att konsten kunde vara en vägvisare till det andliga.